Frukost för den hungrige

Vem kan motstå en engelsk frukost?

engelsk frukost

Den engelska frukosten verkar vara det som de flesta svenskar älskar mest. Folk som aldrig får i sig mer än en kopp kaffe och en brödkant till frukost, sätter sig på englandssemestern lyckligt ner med en ”full english breakfast”.
På tallriken trängs vanligen ägg, bacon, champinjoner, tomater, stekt bröd och bönor i tomatsås. Lokala tillägg kan vara blackpudding – en slags mörk blodkorv och kippers, rökt makrill. Äggen är nästan alltid perfekta oavsett om de är stekta, äggröra eller pocherade. De kokta ligger i små korgar, ordnade enligt hårdhetsgrad.

Baconet är en helt annan produkt än det vi äter hemma, tjockare skivor och mindre fett och med en kraftig fläsksmak. Tomaterna är glödheta – man får passa sig – bönorna lika ointressanta som alltid men det är på champinjonerna man känner igen den verkligt vällagade frukosten. Börja därför med dem!

Om de stora välvalda hattarna är stekta till perfekt kombination av mjukhet och ändå motstånd och i endast lite fett så blir de en njutning och visar att kocken kan konsten att laga även resten av ingredienserna på ett perfekt sätt.
Redan innan man når denna himmelska njutning har man passerat juice (gärna grapefruitjuice), små burkar youghurt med persika eller jordgubb eller flingor och mjölk. Flingornas mångfald är fascinerande – massor av olika sorter i portionsförpackningar eller glasbehållare med en tapp som oftast släpper ut ingenting eller alltihop…

På 70-talet fanns en sort som hette Golden Nuggets, stora guldgula klumpar som liksom dagens sorter var långt ifrån hälsosamma men ruskigt goda.
Efter den lagade delen av frukosten följer sedan te eller kaffe och toast med marmelad eller jam.

Det är skillnad på marmelad och jam (sylt) i det här landet. Marmelad kan bara vara gjord på apelsiner, med förkärlek de bittra Sevilla-apelsinerna, grovt skurna i en myckenhet av socker. Jam heter allt det andra; jordgubbar, hallon, plommon, svarta vinbär, persikor och aprikoser eller vad det nu kan vara. Och man sitter alltid där efteråt med härligt klibbiga fingrar, hur elegant man än lyckades breda ut den.

Brödet är en sorglig affär. Ytterst sällan råkar man på något annat än den wettexduksliknande brödskivan – light or brown toast. De rostas till knaprighet på ytan och en seg intighet i mitten och skärs i trekanter, inburna i ett litet ställ, redan då endast ljumna. Grahamsmjöl är vanligt i många brödsorter medan surdegsbröd är en raritet och då endast på ekologiskt riktiga ställen i storstan.
Efter en måltid som denna kan man med visst motstånd släpa sig iväg till dagens övningar och det kan gärna vara mycket långt till lunch.

ElisabethSvalin

Elisabeth Svalin Gunnarsson är vår guide i den engelska matkulturen. Vem är då Elisabeth? Så här beskriver hon sig själv:

”Jag är kulturvetare, skribent och fotograf med särskilt intresse för trädgård, arkitektur, kyrkobyggnader, talekonst och allt brittiskt. Jag har en brokig bakgrund och har arbetat både som frilansare och som anställd på Riksförbundet Svensk Trädgård, Upplandsmuseet, Skansen, Riksantikvarieämbetet, Svenska kyrkan, olika ideella organisationer, högskolorna i Östersund och Gävle, i turismbranschen och i ett antal boklådor. Jag har skrivit böcker om kulturhistoria och trädgård och kom i våras ut med boken I trädgårdsmästarens spår på Natur & Kulturs förlag. Den har nominerats till Årets Trädgårdsbok.”

Print Friendly

, , , , ,

No comments yet.

Kommentera